Snapphanar

Jon Jakobsson Smälsk - I Skåne 1675-1679.

Tiden som följde efter fångenskapen förefaller varit relativt lugn för Smälsk. År 1675 hade han uppnått befälsgraden löjtnant och tillhörde Ovansjö kompani i Hälsinge Regemente. Oroligheter i Skåne gjorde att han hamnade i Malmö där Smälsk tillhörde garnisionstrupperna.

Historisk bakgrund

Krigen mellan Sverige och Danmark på 1500- och 1600-talet drabbade civilbefolkningen hårt. Övergrepp mot lokalbefolkningen användes som en militär taktik, man skövlade och plundrade samt ställde till med massakrar. Allt motstånd skulle krossas och det handlade inte enbart om att den svenska hären skulle skaffa sig förnödenheter under kriget, utan terrorkriget syftade till att utarma de södra provinserna och då främst Skåne. En del av lokalbefolkningen tog till vapen mot svenskarna och lät sig värvas i sk friskyttekompanier. Snapphanekriget, även kallat "det lilla kriget", blev ett viktigt inslag av det danska försvaret och de de större drabbningarna mellan svenskarna och bönderna ägde rum vid strategiskt viktiga vägpass och broövergångar.

Snapphane var en benämning på en motståndare som inte tillhörde fiendens reguljära trupper. Sådana uppträdde under krigen mellan Sverige och Danmark i form av bondeuppbåd, gränsvakt och friskyttekompanier värvade på landsbygden. Till snapphanar räknades även de som av olika skäl tvingats lämna bygemenskapen för ett osäkert liv i skogen som rövare och tjuvar.

Vid freden i Roskilde 1658 överlämnades bl.a Skåne och Halland samt Bohuslän till Sverige men trots detta ansågs Sverige vara en ockupationsmakt i "östra Danmark". En försvenskningsprocess kunde inte genomföras utan en sträng militär kontroll och till detta kom nya pålagor och skatter. Från det erövrade området kom det snart klagomål rörande det inkvarterade krigsfolket. Svenska soldater, samt tyska och polska soldater i svensk tjänst placerades ut på bondgårdar och i borgarhem, men allt som oftast nöjde de sig inte med mat, logi och foder till sina hästar. De stal, söp, misshandlade människor, våldtog kvinnor samt dödade dem som vågade sätta sig till motvärn. I Nordöstra Skåne och Blekinge började snapphanerörelsen än en gång växa sig allt större i en protest mot svenskarnas hårda regim. Civilbefolkningen inledde ett ett gerillakrig mot ockupanterna. Man vet inte hur många som föll i kampen, hur många som sköts ihjäl eller steglades, spetsades och avrättades med den grymma brutala effektivitet som användes av svenskarna. Svenskarna vägrade att betrakta tillfångatagna friskyttar (snapphanar) som krigsfångar. Enligt svenskarnas sätt att se det, så var de rebeller mot sin överhet. Straffet var döden och en snapphaneledare dömdes att "spetsas levande inte invärtes utan mellan rygg och hud igenom nacken, sedan sättas på pålen, fötterna naglade och händerna bakbundna under en galge och med ett rep runt halsen".

Att snapphanarna ett tag utgjorde ett stort problem framgår av Karl XI order i april 1678 att Örkened socken skulle angripas och förstöras. Detta för att statuera ett exempel och sprida skräck i de nordligaste socknarna och visa att svenskarna var fast beslutna att utrota snapphaneriet. Ordern var att omringa socknen, sedan skulle de svenska soldaterna slå ihjäl alla män i Örkened socken i vapenför ålder, oavsett om de var snapphanar eller inte. Alla gårdar skulle plundras, djur och livsmedel beslagtas av trupperna och det var fritt fram för privat plundring och nedbränning av alla gårdar. Som tur var kom de soldaterna till tomma hus för sockenbefolkningen hade flytt till skogs. Det har spekulerats i om de hade förvarnats av någon på det svenska högkvarteret som ansåg att den kungliga ordern var rent omänsklig, men om det förhöll sig så lär vi aldrig få veta. Allt som allt lyckades de svenska trupperna "bara" slå ihjäl sex stycken snapphanar i denna räd.

Under det skånska kriget 1676-79 spelade snapphanarna en väsentlig roll och det var under dessa år som det egentliga "snapphanekriget" utkämpades. Detta krig utkämpades formellt 1675-79 men det var först 1676 som krigsoperationerna förlades till skånsk mark. Danmark hade inte gett upp planerna på att återerövra "östra Danmark" och hösten 1675 ansågs tiden mogen för detta. I juni 1676 landsattes den danska huvudstyrkan,under befäl av den danska kungen Christian V, vid Råå. Snart var Ystad, Helsingborg och Landskrona i danska händer och danskarna hade fått ett rejält fotfäste på skånsk jord. Till slut var det bara Malmö som fortfarande hölls av svenskarna. Under de följande åren utkämpades det hårda strider och danskarna gjorde ett flertal försök att erövra Malmö. De belägrade Malmö i Juni 1677 och de försökte storma staden vid två tillfällen, natten till den 22 juni och natten till den 26 juni och det var ytterst nära att de lyckades i det sista försöket men svenska artillerister avgjorde striden. En anledning till det danska misslyckandet ansågs vara det hastverk med vilken stormningen förbereddes. Om stormbroarna och stormstegarna varit bättre konstruerade kunde resultatet blivit ett annat. Nu slutade det istället med en förödande dansk förlust av 3000 man. Uppenbarligen genomfördes stormningsförsöket i en ren desperation, danskarna befarade att den svenska flottan var på väg till Malmö och att Karl XI och hans trupper närmade sig landvägen. Den 5:e juli drog danskarna sig tillbaka från Malmö.

Vi vet inte säkert allt som Smälsk deltog i, men säkerligen fick han uppleva både det ena och andra under sin tid i Skåne.

Det mesta om historien kring snapphanar är hämtat från : Åberg Alf, "Den svenska historien", del 7,"Skogsbönder och snapphanar i skånska kriget" Bonniers 1984. och Blom/Moen,Snapphaneboken, av (1991).

/Thomas Sverker



den 27 augusti 2007, thomas

Thomas Sverker --> Nås lättast på jets(@)telia.com (ta bort () runt @

Powered by umbraco